Multsan Uyansukh är född 1967 i Ulaangom och bor numera i Darkhan. Han började skriva poesi i slutet av 1980-talet och var efter demokratiseringen av Mongoliet del av en grupp poeter som arbetade med modernistiska idéer som tidigare saknats i den mongoliska poesin. Han har utkommit med fler än tjugo böcker, såväl poesin som prosa, har mottagit en rad internationella priser för sin poesi vilken har översatts till bland annat engelska, tyska, franska, ryska, turkiska, kinesiska och koreanska.

G. Mend-Ooyo är en av de mest erkända och hyllade författarna på den samtida mongoliska litteraturscenen. Han växte upp i en nomadfamilj i Dariganga och har utkommit med ett femtiotal diktsamlingar, dussinet romaner samt barnböcker. Tonsättningarna av hans dikter hör idag till några av Mongoliets mest älskade och sjungna sånger.

Hans skrivande berör bland annat det mongoliska herdelivet där han försöker fånga nomadkulturen. Mend-Ooyos dikter finns översatta till mer än 60 språk och böcker utgivna på bland annat engelska, franska, spanska, makedonska, kinesiska, bengaliska, italienska, kazakiska och japanska.

Bayasgalan Batsuuri är född 1986 i Govi-Altai provinsen i västra Mongoliet. Hon växte upp i en getherde-familj och flyttade till Ulaanbaatar för universitetsstudier. Debuterade 2009 med diktsamlingen Den trettonde månades regn, som kom att sälja över 7000 exemplar i hemlandet. Hon har därefter utkommit med ytterligare en diktsamling och en novellsamling.

Hon har varit antagen till International Writing Program i Iowa. Bayasgalan är även grundare av förlaget Tagtaa, som är ett av de viktigaste förlagen för samtida litteratur och översättningar i Mongoliet. Som översättare och har hon bland annat översatt Orhan Pamuk och Dylan Thomas.

Nidia Martínez Barbieri, är dansare, koreograf och danslärare. Bor i Malmö sedan 2013. Hon har framträtt på lokala scener som Sommarscen, Malmö Festivalen, Dansdag, Barnensscen, Bastionen med flera, såväl som på internationella sammanhang blandannat i Danmark, Bryssel, Bulgarien, Brasilien och Uruguay.

© Nils Sjöholm

Ruxandra Novac föddes 1980 i Rumänien. Hon gjorde sin offentliga debut på scen på Cenacle "Interval" i Brașov 1997 och i form av bok publicerade hon Ekograffiti, diktpedagogik, Steaguri pe turnuri och Alwarda. Hennes dikter är publicerade i olika viktiga internationella antologier i flera olika språk. Hon bor för närvarande i Tyskland.

2. bukarestrumänien

Jag är i världens och i mitt hjärtas huvudstad efter tre dagar av tyst uppståndelse. Jag hör inte hemma här. Mina vänner kommer att dö som om de aldrig funnits. De lider redan och jag vet att det handlar om delvis anpassade funktionsmekanismer, om den trasiga hälften, den som ger en bensinsmak i munnen. Jag har iakttagit det noga i sju år nu, mellan 1999 och 2006, dag för dag. Trasiga mekanismer, små genetiska brister, och numera även en fysisk smärta och en liten frånvaro någonstans i bakgrunden, liten, men för alltid. Den fysiska smärtan hjälper. Jag har lärt mig att man behöver framkalla smärta någonstans för att tillintetgöra på något annat ställe. Som ett slags svart färgämne som rinner från ett håll mot ett annat. Från tinningarna mot nyckelbenet, ischias, och om igen, metodiskt, mot ansiktets tretton ben. Det är faktiskt punkterna som syns från flygplanet, som fyller kartan. Sedan vänder jag mig om. Rummet är vitt, fönstret blir immigt när jag andas, spricker av andetaget. Du måste framkalla smärta. Rummet är vitt, det svävar ovanför staden, fryst sen 2006, över staden. Jag somnar, jag vaknar, jag somnar om.


30
Av syra. Längs floder. Av föroreningar. Av bärnsten och afrika. Av kummin och dess dolda kemi. Av krossade sensorer. Av glidande. Av skymt solljus, längs floder. Av melass. Av olika ämnen. Av växtlighet. Av alwarda, blomman som växer i utkanten av öknen. Av rytm. Av backseats. Av flytande stjärnor. Av tågstationer, spruckna i nattens nagellack. Av glidande. Av strålning. Av brister. Av ljusrör. Av förgiftning. Av reträtt. Av flexibla sånger eftersom det egentligen är ett flexibelt membran, format enligt ljudet i plexus. Av statiska, bländande klot. Av curaçao som har runnit ner på handen. Av säkerhet. Av säkerhet som inte finns.

Översättning: Gabriella Eftimie och Henrik Nilsson

© Nils Sjöholm

Erik Bergqvist, 1970. Svensk poet och litteraturkritiker bosatt i Stockholm. Översättare. Redaktör för Bokförlaget Eddas Gröna serie (utlänkdsk poesi). Bergqvist skriver en lågmäld, filosofiskt orienterad men sinnlig poesi med referenser till bland andra Tomas Tranströmer, Bertil Malmberg. Nedfrysningens konst var hans debut. Några andra diktsamlingar är: Solarna, Inte är vind, Skuggas vikt, Tingens instanser.Hans senaste bok är Refugier en tankebok som utkom 2023.

© Nils Sjöholm

Hasso Krull (Estland, 1964) är författare, poet och essäist. Krull har under de senaste åren varit starkt intresserad av mytologier, skapelseberättelser och kosmologi, som alla utövar ett starkt inflytande på hans arbete och resulterade i en lång essä, 'Skapelsens nöje', om forntida estnisk religion och trickstersagor.

Har fått Baltic Assembly Writing Award, Juhan Liiv-Poesipris, Ivar Ivask memorial Grant och en undervisningspris från Tallinn University. Hans dikter är översätta till finska, svenska, franska, spanska och ryska. Några av sina diktsamlingar är: Meeter och Demeeter, Talv och Neli korda Neli.

sök och ni ska finna
knacka och det ska öppnas för er

en dörr öppnas
ni kan inte föreställa er dessa skatter tomhetspartajets
oändliga hyllor fulla av skyltar och streckkoder
allt som en gång var
har blivit allt som aldrig funnits

en annan dörr öppnas
nu är det bråkstakens tur att hälsa på er
ger du fanden tar han hela handen
länge ylande och vansinnigt leende
som Mona Lisa

knacka och ni ska finna en svamp
leta och ni ska finna en kvinna

som inte älskar någon
men drömmer varje dag som ett djur

© Nils Sjöholm

Henrika Ringbom, född i Helsingfors 1962. Finlandssvensk författare och översättare. Ringbom var verksam som journalist vid tidningen Ny Tid och redaktör för kulturtidskriften Klo innan hon 1988 publicerade sin första diktsamling. Hennes författarskap består av flera diktsamlingar, essäer och romaner. Senast gav hon ut essäboken Av ljuset för ljuset 2022. Har prisats för sitt författarskap av Längmanska Kulturfonden, Sällskapet De nio och Svenska Akademien. Diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar nominerades till Runebergspriset 2014, liksom essäboken Elden leende 2016. Andra diktsamlingar är: Båge, Det jag har, Det finns ingen annanstans, Den vita vinthunden och den senaste En röst finns bara när någon hör den, 2020.

En sten kom farande
bröt vattenytan

Jag såg och kände
ringarna i vattnet

✽

I spegeln bakom mig
min bror som dog
han håller ett barn i sin hand
så faller han ihop
Jag säger ”Han kan inte falla ihop
han håller ju ett litet barn i handen”
Han reser sig igen
och faller ihop igen
eller kanske reser han sig inte
men i spegeln ser jag
honom stå där igen
falla ihop igen
och är förfärad
vänder mig om för att se
bakom mig finns ingen
Han finns bara i spegeln

© Nils Sjöholm

Pablo Montoya, född 1963 i Medellín, Colombia. Författare, essäist, poet och flautist. Master in Hispanic och latinamerikanska studier i Sorbonne Universitet I Paris. Studier i musik, Filosofi och litteratur i Universidad Santo Tomás, Bogotá. Hans mest kända roman, Tríptico de la infamia har fått Rómulo Gallegos pris. Han undervisar litteratur i Universidad de Antioquia. Några diktsamlingar är: Viajeros, Cuaderno de Paris, Programa de mano, Hombre en ruinas.

Ur SJÄLVPORTRÄTT

1.
Jag undfick ljuset. Förmågan att visa det med händerna. Hon och jag byggde ett gömställe för att kunna ge våra farhågor skydd. Tillsammans var vi en aspekt av vissheten. Ty detta som jag kallade min tid var något som ett klarsynt öde hade hittat på.

2.
Cirklar och trianglar ritade jag på mitt bröst. Berg och flodfåror på min rygg. Fåglar och fiskar på min panna. Stjärnorna lyste på min buk. Bakdelen täcktes av flygande vilddjur. Ben och armar blev hemvist för något som aldrig hade tagit form. Mitt kön var en tynande mask eller en fackla som kändes som om den aldrig skulle slockna. Och i naveln, mittpunkt i den enda verklighet jag trodde mig vara, spred jag något vitt som var lika kompakt som dunkelt.

Ur MINNE AV KYRKOGÅRDAR

9.
Det är sant att min kropp kommer att dö. När allt är full-bordat kommer det att finnas en handfull aska kvar av mig. Och därefter stoftet av ett minne dömt till tystnad. En skugga som flyter ut i ett obekant landskap. Men det har inte hänt än. Jag kan fortfarande blunda. Jag kan se mig själv färdas genom den värld som tillhör mig. Innan det obligatoriska slutet har jag tillåtelse att ta några få steg. Snedda över altanen. Kika in mellan de vertikala plattorna. Och fylla ögonen med himlavalvet i hela dess bredd medan ett bi, berusat av pollen och den egna flykten, letar efter bikupan vid min sida.


Översättning: Lasse Söderberg

© Bengt Oberger

Maria Küchen, född 1961 i Stockholm. Hon är författare och kulturjournalist. Sedan debuten 1989 med Hos ljusmålaren har hon gett ut flera diktsamlingar, romaner och facklitteratur. Hon har också skrivit prosa för barn och ungdomar bland annat Sång till en fjäril och Jag ser mig själv i en stulen spegel.

Hon har arbetat som redaktör för Lyrikvännen. Numera skriver hon essäer och kulturkritik i olika tidningar och tidskrifter vid sidan av sitt författarskap och handleder studenter vid Lunds universitets författarskola.

Ur DYGN

00. Att sova sig igenom landet. Tågsättets krängningar. Inget
annat. I färd längs ljus, mörker och ljus. Inga frågor.
Vagnarna är en trång zon dit oron inte når. Signaler, frid,
en rit: nattens, den egentliga världens.


01. Rymden är en tyst varm plats.
Planeten skruvar sig fram igenom
den och jag med den, var är vi nu? En tyst, varm
nästan alldeles övergiven plats:


02. Det kommer att finnas kärlek.
Det finns ett nattåg, ett spår,
kaststjärnor och kosmisk mjölk. Det är lugnt,
nästan. Nästan lugnt.

03. Drömmer om fara, om handlingar
som mara och lust, det prosaiskas ljus,
värre än poesins, skär
igenom. mig.


04. – vrida hjärtat loss ur dess infattning och
slunga det uppåt så det lägger sig i bana,
en komet med en svans av blod,
iskristaller av blod blod:


05. : drömmer om normala saker om en vardag
där kärleken kånkas som ett skitigt bylte, där jag
steker kokar städar står i och sår
pillar ner frön i krukor i mull:


06. : drömmer om jacobea vulgaris, stånds
blommande i gyllene kaskader i yttre Hebridernas machair
och om yttre Hebriderna återkommande, om en
mulen och trygg färd längs systemet av öar: